Ja ni kanske färväntar er ett underbart inlägg direkt från Miami med glada bilder och vad vi har gjort här. Men nej.

Igårkväll hände det något som inte skulle få hända. Våra grannar hörde röster nedifrån våran lägenhet. Dom tyckte det var konstigt eftersom vi är bortresta. Som underbara grannar gick dom ner för att kolla vad det var som försegick. Dörren var öppen och i hallen låg det jackor, skor slängda överallt. Då var det på allvar. Klockan var då 3:00. Dom gick in och såg då att det låg killar och sov överallt i lägenheten. Plöstligt vaknade typ 3 av dom och bara kutade ut ´genom lägenheten och ut genom köksdörren till gården. Dom andra två blev fast. Dessa två påstod att de hette Andreas och Oscar. Vilket är en stor lögn. Nog om dom...

Våran lägenhet är förstörd. Det känns obeskrivligt. De hade rökt, tagit sprit, smutsat ner, och röjt ut hela badrummsskåpet. Mer vet jag inte just nu, men förväntar mig värre. Våra älskade grannar har tagit bilder och dokumenterat ALLT.
Polisen och Soc är inkopplade och jag vet nu alla namn på dem som varit där. Dom är 96'or precis som jag, Folt man trodde man kunde lita på. Men som nu plågar mitt sinne med sådant hat som man inte kan beskriva med ord. Hur ni vågade, hur ni vågade röra min lillebrors saker och sova i mina föräldrars säng. Hur ni vågade laga mat till er själva i köket. Hur ni vågade fimpa på våran svindyra matta och kladda på soffan. Hur ni vågade förstöra min och min familjs semester som vi sett fram emot väldigt länge. Jag hoppas bara att jag aldrig behöver se er igen. Aldrig. Så jävla besviken.
 
Hur fick ni min nyckel? Jag förmodar att "någon" av er helt enkelt snott den ur min väska eller tagit den när jag glömt den någonstans hos nånn.

Jag kommer ihåg kvällen innan vi skulle åka. Det var något, en kännsla. En kännsla av att någtot kommer att hända om jag åker. Jag grät också. Jag grät över att en persom jag brytt mig om har det dåligt. Och över en annan jag faktiskt älskade. Att om jag lämnar kommer allt gå åt helvete. Vilket det nu gjorde. Inte för att jag är kristen. Men jag tror att det var gud som gav mig ett tecken på att jag skulle stanna hemma. Synd att det aldrig belv så.

Dom personerna jag tycker mest synd om är mig och min lillebror. Att äckliga människor varit i hans rum och sovit i hans säng. Och mig för att dom här personerna är sådanna jag en gång kunnat kalla vänner. Men med den respekten ni har visat mig kommer jag hjälpa polisen i den här ut redningen. Helt klart. Och det där du sa om att jag gett dig en nyckel och sagt att det var okej att vara där. Det kommer jag neka ända in i döden.