Ja nu är det såhär. Jag är som sagt mycket bättre på att uttrycka mig genom att skriva. När jag startade min första blogg för kanske 2 år sedan, var det med syfte att mina vänner skulle få ta del av vad jag har för mig. (Observera: VÄNNER) Alltså det man kanske inte hinner snacka om vanligtvis. Och jag kan fan säga er att det är precis likadant nu!
För ett litet tag sedan skrev jag att liknande inlägg, fast då lite mer "aggresivt". Orkar inte det nu, orkar inte vara arg...eller slösa onödig energi. När jag väl gillar att blogga är det verkligen underbart. Det är här, som är det enda stället jag kan skriva PRECIS VAD JAG VILL och BARA DET JAG VILL. Det är det som jag kan göra.Men det behöver inte betyda att rätt presoner läser. Oh nej, det är precis derför jag tar mig tid att skriva detta till er. Eftersom ni har förstört kännslan av friheten att ens känna att det här 100% min blogg. Det är helt tack vare er.
Men jag äslskar verkligen att dom som jag vill ska läsa, har läst och följt. Det är det jag ville. Dessa onödiga släktingar (som jag skriver detta till), jag älskar er. Men det behöver inte betyda att ni ska kontakta min mamma eller något sådant när ni ser något jag skrivit som ni tycker är "allvarligt" dvs; att jag svär? Haha ja, herregud. Jordens undergång eller vad...? Patetiskt.

Om några dagar kommer min nya blogg vara aktiv, dvs att jag aldrig någonsin kommer skriva ett enda ord här igen.

Tack för att ni förstörde.

Ja ni kanske färväntar er ett underbart inlägg direkt från Miami med glada bilder och vad vi har gjort här. Men nej.

Igårkväll hände det något som inte skulle få hända. Våra grannar hörde röster nedifrån våran lägenhet. Dom tyckte det var konstigt eftersom vi är bortresta. Som underbara grannar gick dom ner för att kolla vad det var som försegick. Dörren var öppen och i hallen låg det jackor, skor slängda överallt. Då var det på allvar. Klockan var då 3:00. Dom gick in och såg då att det låg killar och sov överallt i lägenheten. Plöstligt vaknade typ 3 av dom och bara kutade ut ´genom lägenheten och ut genom köksdörren till gården. Dom andra två blev fast. Dessa två påstod att de hette Andreas och Oscar. Vilket är en stor lögn. Nog om dom...

Våran lägenhet är förstörd. Det känns obeskrivligt. De hade rökt, tagit sprit, smutsat ner, och röjt ut hela badrummsskåpet. Mer vet jag inte just nu, men förväntar mig värre. Våra älskade grannar har tagit bilder och dokumenterat ALLT.
Polisen och Soc är inkopplade och jag vet nu alla namn på dem som varit där. Dom är 96'or precis som jag, Folt man trodde man kunde lita på. Men som nu plågar mitt sinne med sådant hat som man inte kan beskriva med ord. Hur ni vågade, hur ni vågade röra min lillebrors saker och sova i mina föräldrars säng. Hur ni vågade laga mat till er själva i köket. Hur ni vågade fimpa på våran svindyra matta och kladda på soffan. Hur ni vågade förstöra min och min familjs semester som vi sett fram emot väldigt länge. Jag hoppas bara att jag aldrig behöver se er igen. Aldrig. Så jävla besviken.
 
Hur fick ni min nyckel? Jag förmodar att "någon" av er helt enkelt snott den ur min väska eller tagit den när jag glömt den någonstans hos nånn.

Jag kommer ihåg kvällen innan vi skulle åka. Det var något, en kännsla. En kännsla av att någtot kommer att hända om jag åker. Jag grät också. Jag grät över att en persom jag brytt mig om har det dåligt. Och över en annan jag faktiskt älskade. Att om jag lämnar kommer allt gå åt helvete. Vilket det nu gjorde. Inte för att jag är kristen. Men jag tror att det var gud som gav mig ett tecken på att jag skulle stanna hemma. Synd att det aldrig belv så.

Dom personerna jag tycker mest synd om är mig och min lillebror. Att äckliga människor varit i hans rum och sovit i hans säng. Och mig för att dom här personerna är sådanna jag en gång kunnat kalla vänner. Men med den respekten ni har visat mig kommer jag hjälpa polisen i den här ut redningen. Helt klart. Och det där du sa om att jag gett dig en nyckel och sagt att det var okej att vara där. Det kommer jag neka ända in i döden.

Har ni någonsin älskat och hatat någon sammtidigt? Ena stunden känner man kanske att denna person verkligen är underbar och ens egen. Nästa dag vill man aldrig se, kommunicera eller i huvudtaget veta av denna person.  Äkta kärlek är något som alltid drar till sig varenda människa. Vilken situation man än hamnar i.

Men hur vet jag att denna person är bra för mig?
Ja, det kan vara lite svårt att veta. Om du någonsin har blivit sårad av denna person, fundera över om det var med avsikt. Eller om han verkligen är medveten om vad han gör. Kan du lita på honom till 100? Klarar du av att se honom hålla om/lägga en arm över någon annan utan att känna ett litet hat innuti dig? Är denna person verkligen värd dig?
Om du känner att nej platsar som ett bra svar på någon av dessa frågor, är det bästa att låta honom gå.
Lita på mig, kärleken kommer att ta sönder dig en vacker dag. Det vet jag av personliga upplevelser.

Lyssna på:
Love the way you lie - För osäkerhet
Taking back my love - För ångersamhet
You belong with me - För att få någon att älska dig
Riding solo - När du släppt alla kärleksproblem och bröjat leva lite på nytt

Varför är jag så nyfiken?

Alla är vi nyfikna på varandra. Speciellt nu i tonåren har jag märkt. Man vill veta vad kompisarna har gjort. Vilka som har strulat. Vilka vissa personer gillar o.s.v. Jag kan börja med att säga att jag bara har varit kär en gång. Det var kanske ett år sedan eller något. Så min erfarenhet är stor när det kommer till äkta äkta äkta kärlek. Och sen det dära med oskulden. Ni alla ska veta att oskulden är något fint. I mina öron i allafall. Så snälla förhasta er ej! Och framförallt inte med att kyssa folk hit och dit. Fan vad jag hatar det! Det är bara smaklöst och kommer att förstöra den dära speciella kännslan när du kanske kysser någon du verkligen älskar.

Lyssna på;
Adore you - För äkta kärlek och för att få någon äkta tillbaka
Misery Buisness - När du äntligen har fått någon och det känns jävligt bra
I dont belive you - När du hatar någons lögner och att personen inte ser din värdefullhet


PS, SKRIV GÄRNA FRÅGOR, JAG ÄLSKAR ATT SVARA.

Alla ni som läser min blogg, är speciella. Eftersom jag har valt just er till att dela mina djupaste ärligaste tankar med. Ni äger!

Att allt har sina perioder har jag lärt mig med tiden. Det är så med allt, speciellt i den här åldern så kan allt ändras på en sekund, bara sådär. Nu känns det kanska jobbigt med just kompisar. Det verkar som man plötsligt förlorar dem en och en. Jag har inte tusentals med kompisar så det känns jobbigt. För att ge ärligheten ett svar så kan jag berätta lite vad jag känner om var och en...
Sara var jag med mycket förut men icke nu längre, saknar! Clara hoppas jag känner förlusten av en vän, som jag gör. Hatice känns det som hon nog aldrig riktigt gillat mig i huvudtaget endå.
Allt går upp och ner hela tiden!
 AND THIS IS YOUR SONG